RETORDED

No more drama

Jag är förstörd av all teve och film jag slukat under mina tjugosex år. Den västerländska dramaturgin har fullständigt slukat mig och mina förväntningar. Jag blir helt enkelt aldrig nöjd! Jag har extremt svårt för att se nyanser i saker och ting, det ska vara svart eller vitt. Att föra en seriös diskussion om känslor eller liknande är i princip omöjligt. Genast dyker det upp X antal scener/repliker från dåliga såpor och romcoms i mitt huvud och hela situationen urartar till en kliché. Runtomkring mig stadgar sig människor och verkar allmännt nöjda med sina liv. Man kan riktigt se deras liv nysta ut sig framför en. Flytta ihop, skaffa hus, ungar, sjyssta jobb, dagarna och åren rullar på. Till slut sitter man där och ser på tillbaka på allt och tänker, "-Tja, det var väl inte ett så pjåkigt liv." O det är klart att jag också vill ha allt det där men samtidigt lurar något annat i mitt sinne. En kliande känsla av att vilja ha mer, att inte nöja sig. Ironiskt nog sammanfattas den här känslan bäst i Fight Club.

"God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off."

Amen...

Dagens fråga.
Vad fan ska jag bli när jag blir stor och när blir man stor egentligen?