Lu-di-du och lu-di-da
Ovanstående har jag allt oftare börjat säga när jag är ensam. Med någon slags nöjd/överlägsen betoning på sista stavelsen. Som att orden var sanningen om livet och bara jag förstod den. Oklart varför och hur dettta startade, men det skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar